Idag var det inte lätt att heta Bellman! Till att börja med var han tvungen att saneras från x antal kilo lera som han grundligt hade smetat in på hela kroppen, han hade stora lerkocklor som hängde från öronen. Han såg mycket stolt ut när jag hämtade honom och tyckte nog jag var en himla fräck prick som förstörde hans dagsverke :p

Sen gick vi ut i paddocken för att rida, och där hade någon fräck typ ställt en massa livsfarliga hinder precis utanför på långsidorna, så han var ju tvungen att vara lite rädd när man gick förbi. Det blev inte bättre av att det stod skopor till grävmaskiner på ena kortsidan, och en harv på den andra. Bäst att hålla sej i mitten, tyckte Bellman. Men eftersom han hade en envis människa på ryggen som prompt ville att han skulle gå längs spåret fick han lov att övervinna sin rädsla. 

Plötsligt började det bankas och härjas i uteboxarna, och då var man självklart tvungen att bli rädd! För varje 'pang' hoppade han en meter framåt ;) När det äntligen blev tyst där kom ägarnas son ut och lekte på stallbacken, och varje gång han rörde sej kände Bellis ett behov att tvärnita och stirra på honom...

Droppen var när Charlie tog ut ett sto med föl, då kunde Bellis faktiskt inte röra sej en meter! Han bara stod och glodde, helt borta. Gick inte fram några signaler alls :p De gick omkring på stallbacken ett tag för att fölis skulle röra på sej, men sen fick de gå in igen för att Bellis skulle röra på sej! 

Vi fick iaf ihop ett någorlunda ridpass, travade mest men fick lite galopp också. Han var mjuk och trevlig att rida, red dock på hacket av ren lathet (det hängde i sadelkammaren och hans bett-träns hängde lååååååångt bort) så han gjorde lite djupdykningar ibland. Bellman blev trött i hjärnan och jag blev trött i kroppen, kan väl räknas som lyckat? :)